måndag 11 mars 2013

Idyll på förskolan Lingontuvan



I fredags tillbringade jag och kristdemokraternas politiska sekreterare Christian dagen på föräldrakooperativet Lingontuvan i Järvastaden, Solna.

Det var verkligen en liten idyll! Fina barn, trevlig personal och en mycket harmonisk stämning. Därtill är förskolans placering ideal, med stor utegård, invid Mulle Meck-parken, med skog bakom knuten och gångavstånd till Överjärva Gård. Barnen var uppdelade i två grupper där småbarnsgruppen (1-3år) hade 15 inskrivna barn och storbarnsgruppen (4-6år) hade 20. Det var tre personal i varje grupp, därtill kommer verksamhetschefen som arbetar i barngrupp i mån av tid, hon skattade det till c:a 40% av den totala arbetstiden. Många syskonpar går på förskolan, och det var roligt att under utevistelsen se hur syskonen direkt sökte upp varandra, de små följde de stora och de stora hjälpte och lekte med de små. Precis som det ska vara! Just den här dagen var det många barn borta på grund av sjukdom, inte helt ovanligt under vintersäsongen.

Personalen trivdes och fler framhöll det positiva med att arbeta för ett föräldrakooperativ, med stort föräldraengagemang och korta beslutsvägar. Såg de brister eller önskade något speciellt togs det upp på de månadsvisa styrelsemötena och åtgärder kunde vidtas snabbt. Föräldrarna ombesörjer städningen och varje familj ansvarar för den var 15:e vecka. Föräldrarna fixade också med såväl inne- som utemiljön, under vissa fixardagar som ofta slutade med gemensam fest. Föräldrarna gick också, i mån av möjlighet, in och vikarierade om personal var sjuk.

Något som personalen tog upp, som något de önskade att vi politiker skulle fundera över, var de ökande kraven på administration och dokumentation. Som någon sa: ”om vi får tillbringa mer tid med barnen blir kvaliteten betydligt bättre än om vi sitter och fyller i aldrig så många papper”. Det tror jag verkligen att det ligger något i! Vi är så kvalitetsmedvetna i Sverige, att vi kräver enorma mängder dokumentation och uppföljning för att säkerställa kvaliteten. Så mycket att vi till slut tar viktiga resurser från det verkligt viktiga, tid med de personalen är där för – barnen på förskolan eller de gamla på våra äldreboenden. Här tror jag att vi måste börja tänka om.

Jag samtalade med en förälder, och det hon ville skicka med mig som politiker var vikten av att inte ändra om i pengsystemen så ofta, det försvårar för förskolornas långsiktiga planering. Hon framhöll också vikten av att inte sänka barnpengen mer, det riskerar att leda till större barngrupper, något hon inte ansåg önskvärt. Vilket förstås vi kristdemokrater håller med om!

Mina sammantagna intryck var:

  •  Att förskolan Lingontuvan var en mycket välfungerande verksamhet där både barn och personal verkade trivas bra.

  • Att föräldrakooperativ verkar vara en effektiv och bra driftsform, inte minst eftersom alla lär känna alla, barn som vuxna, eftersom verksamheten kräver så stort engagemang för alla som ingår i den.

  •  Att det är tydligt hur vitalt det är att kunna rekrytera personal med rätt engagemang.

 Sedan vill jag göra en högst personlig liten reflektion. Det jag lite grand funderar över när det gäller förskola i allmänhet är i hur hög grad barnens dagar är planerade och schemalagda. Utevistelse, lek, samling, mat, vila, pyssel. Ja till och med handtvätt och toalettbesök sker vid vissa tillfällen, kollektivt. Förhoppningsvis får barnen tid hemma att bara få vara, befinna sig i sin egen lilla bubbla och hitta sitt eget lugn, sin egen koncentration och sin egen kreativitet, för det tror jag att barn behöver.


Jag minns när jag och maken var hemma med våra barn (som alltså inte gått på förskola), hur dagarna fick forma sig helt efter hur ork och lust infann sig. Ibland var vi ute hela dagen för att ingen ville gå in, andra dagar satt vi inne och läste sagor och klippte klippdockor för att det plötsligt engagerade. Det var kanske den friaste tiden i livet, för både mig och våra barn.

Barn och föräldrar är olika, med olika möjligheter och olika behov – det är därför jag som kristdemokrat tycker det är så viktigt att Solna kan erbjuda valfrihet inom den solidariskt finansierade barnomsorgen - kommunal förskola, enskild förskola i olika driftsformer, öppen förskola och inte minst vårdnadsbidrag.



torsdag 28 februari 2013

Hemtjänst i förändring

Jag är en stor anhängare av valfrihet i välfärdssektorn. Även när vi är i behov av stöd och service som finansieras solidariskt via skatten bör vi ha rätt att välja vem som ska vara utförare. Vi kan välja efter preferenser - som geografiskt läge, verksamhetsinriktning osv - eller efter redovisade resultat, något som tyvärr är mindra vanligt.

I Solna var vi tidiga med att konkurrensutsätta välfärdstjänster. Vi tror att konkurrensutsättning höjer kvaliteten, att människor får mer makt när de själva får välja, och att upphandlingar med tydliga krav och fastslagna ersättningsnivåer ger bättre effektivitet och kostnadskontroll.

Solna LOU-upphandlade hemjänsten första gången år 2002. Då delades staden in i sju geografiska tårtbitar, och de företag som vann upphandlingen fick varsin tårtbit med övertagande av "kundstocken", som alltså tidigare var kommunens. Kommunens egen verksamhet, Humaniora, fick också en tårtbit. I tre månader var kunderna låsta till det företag som övertog verksamheten, efter dessa tre månader var det valfrihet, kunderna fick välja vilket företag de önskade. De första åren gick kommunens verksamhet Humaniora med stora underskott. Jag har pratat med kvinnan som var verksamhetschef de åren, hon berättar hur de för sitt liv inte kunde förstå hur de nya företagen fick ekonomin att gå ihop, och dessutom med vinst? Hon var förvissad om att de själva bedrev verksamheten så effektivt och bra som det bara var möjligt. Efter två år ställde kommunledningen krav - antingen får ni en budget i balans eller så läggs verksamheten ner. Chefen, den engagerade, som kände stor stolthet över den hemtjänst hon bedrev, bestämde sig - det ska gå! Hon ställde allt på ända, ändrade om hela organisatonen, ändrade rutiner och scheman - en säkert arbetsam process där inte alla jublade. Men efter ett år var hon i mål, verksamheten var fortfarande mycket god, och nu med budget i balans! Idag är det Humaniora som har flest kunder i Solna, knappt 300 av de totalt c:a 1100.

År 2010 beslöt vi i Solna omvårdnadsnämnd att upphandla hemtjänst via LOV. Ungefär samma krav i upphandlingsunderlaget, ungefär samma ersättningssystem. Med införande av LOV hoppades vi på fler nya, pigga utförare som kunde erbjuda de äldre i Solna olika verksamhetsinriktningar, exvis baseart på språk och kultur. Idag är det 25 olika hemtjänstutförare som delar på stadens 1100 kunder, jämfört med tidigare sju. De nya företagen har få kunder var, men de kunderna är mycket nöjda med sina nya utförare.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa hur hemtjänstföretagen rasar mot de orimliga villkoren de har att leva under i kommunerna, det är omöjligt att få kalkylen att gå ihop. Här i DN den 26 feb: http://www.dn.se/sthlm/nu-lamnar-aven-privata-foretag-aldreomsorgen . Idag går Svenskt Näringsliv ut och "larmar": http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/stark-kvaliteten-i-valfardstjan/usla-villkor-far-vardforetag-att-lamna-hemtjansten_184237.html   Ministern ska uppvaktas, det här med LOV blev ju inte bra...

Det är inte bara skrammel, företagen HAR verkligen problem, det visar sig nu också i Solna, då Förenade Care igår inkom med ansökan om att avsluta sitt avtal med Solna stad. Självklart tycker jag att det är tråkigt, Förenade Care och även de övriga stora företagen har bedrivit bra verksamhet i staden, och vi har ett givande samarbete.

Men varför gör vi politiker ingenting då? Varför höjer vi inte ersättningen till hemtjänstföretagen?

I Solna har vi som tidigare beskrivet en kommunal verksamhet som lever under precis samma förhållanden som de privata utförarna (med undantaget att de enligt kommunallagen inte får sälja tilläggstjänster, något som de övriga företagen kan göra en viss förtjänst på.). När vi granskar och går igenom den kommunala verksamhetens ekonomi visar det sig att den går alldeles utmärkt, budget i balans och tämligen nöjda kunder. I det läget anser jag att det vore oförsvarbart att höja ersättningsnivåerna i hemtjänsten. Jag är stolt över att Humaniora, efter den hårda konkurrensutsättningen, lyckats utveckla arbetsformer som både ger budget i balans och många kunder.


Kan det vara så att de stora företagen, som nu får konkurrens av de små utmanande företagen, nu måste gå igenom samma arbetssamma och lite plågsamma process som kommunens verksamhet Humaniora var tvungen att göra efter konkurrensutsättningen 2002...?



(För den som undrar kommer Förenade Cares drygt 150 kunder nu få möjlighet att välja annan utförare till den 28 november då Förenade Cares uppsägningstid är slut).










torsdag 21 februari 2013

Förslag om ökat regelkrångel får mig att skämmas som en hund...


En borgerlig regering KAN INTE lägga fram en proposition som ökar krånglet för företagare!

Regeringen tillsatte 2009 utredningen Månadsuppgifter - snabbt och enkelt (SOU2011:40) och 2011 var utredningen klar. Syftet anges som följer: "Syftet med förslaget om månadsuppgifter är att arbetsgivarnas uppgiftslämnande till olika myndigheter ska effektiviseras genom att uppgiftslämnandet samordnas, att servicen till enskilda utökas, att myndigheternas kontrollmöjligheter förbättras och att korrekta inkomstrelaterade ersättningar lämnas från välfärdssystemen." Det är inte svårt att förstå att myndigheterna vill ha mindre krångel och ökade möjligheter att kunna kontrollera mera, och det behöver väl inte vara fel - om det inte var för att allt detta ska betalas med ökat regelkrångel och tidsödande arbete för företagen! Främst slår det förstås mot de små företagen, de som har minst tids- och resursmarginaler.

Riksrevisionen granskade förra året hur regeringen lyckats med sin uttalade föresats att minska regelkrånglet för företagare. I rapporten Regelförenkling för företag - regeringen är fortfarande långt från målet framgår med pinsam tydlighet hur man misslyckats. Framläggande av en proposition för månadsvisa detaljrapporteringar lär inte förbättra läget.

Vi vet att den bästa vägen att rå på arbetslösheten är genom ökat företagande - hur kan vi då ens överväga att klubba igenom förslag som helt klart kommer öka krånglet och därmed trösklarna för att få fler människor att starta företag? Nej, skärpning, stoppa detta urbota dumma förslag. Bara tanken på det får mig att skämmas som en hund...


Här kan du läsa mer om ämnet:
Företagarna beskriver här på ett bra sätt förslagen i utredningen och varför de ställer till det för företagen: http://www.foretagarna.se/Aktuellt-och-opinion/Pressmeddelanden/-2011-/Manadsuppgifter---varken-snabbt-eller-enkelt-for-smaforetagen/


 Maria Ludvigsson, SvD, skriver idag om det tokiga förslaget: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/manadsrapportering-ar-vettlost-krangel_7932896.svd

torsdag 14 februari 2013

Byråkrati gör det inte bättre för de äldre

Ansvaret för att tillhandahålla äldreomsorg till landets invånare ligger på kommunerna, och det är till största del socialtjänstlagen som styr den. I socialtjänstlagen slås fast att de äldre har rätt till "skälig levnadsnivå". Utifrån det ska en biståndsbedömare i kommunen avgöra vilka solidariskt finansierade insatser som den enskilde behöver för att uppnå skälig levnadsnivå. I de fall en äldre person bedöms ha så stora behov av hjälp och stöd att de inte bedöms kunna uppnå skälig levnadsnivå i den ordinarie bostaden fattas beslut om att den äldre ska få lägenhet i ett vård- och omsorgsboende. Boendet har sedan skyldighet att tillgodose den äldres behov. 

Nu har socialstyrelsen utfärdat nya riktlinjer som ska börja gälla from den 1 januari 2014 som säger att den äldre inte bara ska få beslut om plats på boende utan att det noga ska slås fast vilka insatser som den äldre är ska få på boendet efter inflytt. Nya bedömningar ska göras allt eftersom den äldres behov förändras. Det ska också följas upp att den äldre fått det som det beslutats om.

Tanken är förstås god, att detta nya förfarande på något sätt bättre ska säkerställa att den äldre får sina behov tillgodosedda. Men jag menar att det är ett totalt feltänk. Boenden HAR redan krav på sig att tillgodose den äldres behov. Det sker i dialog med den äldre, och behoven kan förändras över tid, såväl temporärt som permanent. Det viktiga måste vara att ställa krav på att detta verkligen sker, och att det sker i dialog med den äldre så att denne får inflytande över vad, hur och när saker utförs.

I dagens nummer av Dagens Samhälle redogörs det för en undersökning där de ringt runt till samtliga kommuner för att höra hur de tänkt agera för att möta socialstyrelsens nya riktlinjer. Av de svarande anger 52% att de planerar att anställa fler biståndsbedömare. Det betyder alltså att kommunerna tillskjuter mer pengar till äldreomsorgen - som går till administrativ personal på kommunkontoret! Det tycker jag är en helt galen prioritering. Ingen äldre i Sverige kommer få det bättre för att det blir fler byråkrater, det vågar jag lova. Så kära Socialstyrelsen, tänk om!



onsdag 13 februari 2013

Utmanare driver upp kvaliteten

Den borgerliga regeringen med det kristdemokratiskt styrda socialdepartementet i spetsen har arbetat strävsamt för att genom ökad valfrihet i välfärdssektorn ge mer makt och inflytande åt medborgarna. För det är en maktförskjutning som sker när man ger oss människor möjlighet att välja - och välja bort. Sedan 2010 är det lag på att alla landsting erbjuder vårdval i primärvården, enligt Lagen om valfrihet, LOV. I kommunerna är det än så länge valfritt om man vill införa valfrihet eller ej, och personligen skulle jag välkomna en tvingande lag även inom detta område. På alltför många ställen sitter det lokala politiker som tycker att de är bättre än de äldre själva på att bedöma vem de tycker ska utföra tjänster i hemmet hos de behövande. Idag uförs endast 17% av landets äldreomsorg av andra än kommunen, det är en siffra som definitivt har potential att öka.

I Solna, där jag är kommunalråd med ansvar för bland annat äldreomsorgen, har vi haft valfrihet inom hemtjänsten sedan 2002. Jag vågar påstå att de äldre i Solna idag tar för givet att de själva ska få välja vart de ska flytta, eller vilket företag som ska utföra hemtjänsten, och jag kan svårligen tänka mig att någon politiker skulle våga sig på att inskränka denna valfrihet. Men det många pensionärer tar upp med mig är frågan om hur de ska veta vilka de ska välja? Med vilket underlag ska de fatta beslut? Frågan har blivit än mer aktuell sedan vi införde LOV inom hemtjänsten den 1 okt 2010. Sedan dess har 36 olika hemtjänstutförare tecknat avtal med staden. I stadens kvalitetsarbete ingår det årliga avtalsuppföljningar där samtliga företag följs upp. Har de rätt utbildad personal? Har de tydlig ledning och styrning? Finns det rutiner för hur man tar emot nya kunder, hanterar kundernas medel och nycklar, hanterar klagomål, gör kunderna delaktiga i allt som planeras och utförs?  Dessa avtalsuppföljningar redovisas sedan på Solna stads hemsida: http://www.solna.se/sv/familj-omsorg/aldreomsorg/kvalitet/tillsyn-och-uppfoljning/ .

Vi gör också heltäckande brukarundersökningar vartannat år, där samtliga kunder får fylla i en tämligen omfattande enkät. De som inte kan fylla i den själva erbjuds hjälp från oberoende stödpersoner för att de inte ska behöva be personalen om hjälp, allt för att göra resultaten så tillförlitliga som möjligt. C:a 70% av de tillfrågade brukar svara, vilket är en hög svarsfrekvens.

Brukarundersökningen från 2012 redovisades nyligen. Sammanfattat i ett kvalitetsindex ser resultaten ut så här:

De stora företagen som funnits i Solna sedan 2002:



De nya, mindre, som kommit in sedan införande av LOV, 2010








Det är helt tydligt att de små, nya företagen har en högre nöjdhet än de stora, mer etablerade företagen. Resultaten baseras dock på olika stora grupper, de stora företagen har 73-297 kunder, de redovisade små företagen har 4-14 kunder. Men det går ändå inte att bortse ifrån att kundern hos de små företagen är markant mer nöjda än hos de stora företagen.

Resultaten för de olika frågorna, per enhetsnivå, redovisas i pedagogisk form här: http://www.solna.se/sv/familj-omsorg/aldreomsorg/kvalitet/brukarundersokningar/brukarundersokning-aldreomsorg-2012/


Nedan kan ni se hur hemtjänstkunderna fördelar sig mellan företagen idag (den "randiga" tårbiten överst representerar samtliga mindre företag med kunder, totalt 18 stycker med sammantaget 84 kunder):
  
 

Som synes är det inte de med högst angiven kundnöjdhet som har flest kunder, inte heller de med bäst resultat i avtalsuppföljningen. Den klart största vårdgivaren är kommunens egna verksamhet, Humaniora, med 297 av de totalt 1054 kunderna.

Om allt fungerar som jag tänker mig att det borde så kommer utvecklingen framöver leda till att fler kunder vänder sig till de nya företagen med högre kundnöjdhet, eller att de stora företagen förbättrar sina verksamheter så att de får behålla sina kunder. Detta kräver förstås att vi från stadens sida redovisar resultat från såväl avtalsuppföljningar som brukarundersökningar på så pedagogiskt och transparent sätt som möjligt. Och att pensionärerna och deras anhöriga nyttjar möjligheten till aktiva, väl underbyggda val. Resultatet blir högre kvalitet för fler äldre. Vilket är lite av poängen:-).



tisdag 5 februari 2013

Varför backar regeringen om tvångsåtgärder?

Som kommunalråd med ansvar för äldreomsorgen i Solna får jag ofta samtal från närstående till äldre personer som drabbats av demenssjukdom. De är ofta djup oroade för sina nära och undrar på vilket sätt kommunen kan hjälpa till. Jag förklarar då vilka insatser kommunen kan tillhandahålla (exvis hemtjänst, ledsagarservice, dagverksamhet, omvårdnadsboende osv), att kommunen har biståndshandläggare som kan komma hem till den äldre för att gå igenom vad som finns att tillgå, och för att hjälpa till med att fylla i en ansökan om insats. För den äldre måste själv ansöka om insatsen i fråga, så är det beslutat enlig lag. Vilket förstås i grunden är mycker bra, vi ska självklart ha rätten att bestämma över oss själva, avgöra vilket stöd vi behöver och hur vi önskar det utformat.

När jag berättar det här för den förtvivlade närstående i telefonen säger de ofta att de väl känner till detta, att de haft en biståndshandläggare på besök vid flera tillfällen och att de med gemensamma ansträngningar försökt motivera den svårt demenssjuka mamman/brodern/maken att ansöka om stöd, men att personen i fråga vägrar. Förtvivlan över att se sin mamma komma hem med polisbil efter att ha blivit funnen i nattlinne i minusgrader ute på stan mitt i natten är inte svårt att tänka sig. När det har hänt flera gånger är paniken hos de nära stor och de frågar, med rätta, "men något måste ni väl ändå kunna göra, det är ovärdigt detta, att mamma ligger ute i porten om nätterna, frysande"! Och mitt svar är "nej, vi kan inget göra, endast hon själv har rätt att avgöra vilken hjälp hon vill ha". Varje gång hör jag själv hur dumt det låter, hur ska den så svårt demenssjuka själv kunna avgöra detta?


Därför blev jag så glad när jag på DN Debatt den 29 nov 2012 kunde läsa en artikel undertecknad av äldreminister Maria Larsson (KD) och Lena Hallengren (S) där de föreslog en ny lag som i vissa lägen möjliggör tvångsåtgäder inom demensvården. De resonerar där klokt om de komplicerade avvägningar som behöver göras, där varje persons grundläggande fri- och rättigheter måste respekteras men där den äldres säkerhet också ska kunna garanteras. Hos alla jag mött, verksamma i äldreomsorgen, har reaktionerna varit desamma - stor tacksamhet för att problemen äntligen uppmärksammas och åtgärdas.

Tvångsåtgärder skulle enligt förslaget endast kunna användas vid mycket specifika tillfällen, med mycket stora krav på motivering, i artikeln beskrivet så här:


"Målet med lagen är att minimera användningen av tvång och begränsningar, skapa större rättssäkerhet och uppnå en bättre och värdigare demensvård. Lagförslaget kräver att kommunen genomför en utredning i varje enskilt fall, så att beslut om skyddsåtgärder inte fattas godtyckligt. Beslutsordningen ska tillgodose rättssäkerheten inklusive en rätt att överklaga.

Den enskildes rättssäkerhet skyddas genom att utredningen måste visa att andra åtgärder har prövats och visat sig otillräckliga. I lagförslaget finns en uppräkning av skyddsåtgärder, det vill säga inga andra åtgärder är tillåtna att vidta mot personens uttryckta eller på annat sätt visade vilja.
Socialnämndens beslut måste omprövas minst var tolfte månad. Endast personal med föreskriven teoretisk och praktisk utbildning om åtgärderna i lagen får utföra dem. Socialstyrelsen har nyligen beslutat om föreskrifter om bemanning inom särskilda boenden för personer med demenssjukdom. Dessa föreskrifter kommer att verkningsfullt minska risken för att den föreslagna lagstiftningen missbrukas."

Till min stora besvikelse har jag nu fått veta att både Maria Larsson och Lena Hallengren backat helt, de drar tillbaka lagförslaget och inga åtgärder vidtas för dessa de mest utsatta med demenssjukdom. Det tycker jag är mycket synd, och jag bävar för de kommande samtalen med förtvivlade anhöriga.  




Mer kostnadsfri dagistid eller mindre barngrupper?

Socialdemokraterna, med Magdelana Andersson i spetsen, vill att alla barn från och med två års ålder ska erbjudas kostnadsfri förskola 15tim/vecka (så kallad allmän förskola, gäller idag från det barnet fyller tre år). Det innebär att föräldrar till barn 2-5år som går heltid på förskola kommer betala 840kr/månad. Resterande dryga 12 000kr som en plats kostar står skattekollektivet för, dvs familjen betalar 6,4% av den faktiska kostnaden. Det är en rejäl subvention det.

När maxtaxan införde av Göran Perssons regering år 2002 sänktes självfinansieringsgraden av barnomsorgen rejält för hushållen med hög inkomst, ändå betalades då dryga 20% av kostnaden av  föräldrarna, nu är vi alltså nere på dryga 6%. Samtidigt uttrycker många föräldrar att de känner missnöje med förskolan, att de vill att barngrupperna ska vara mindra. När Kristdemokratena i Solna skickade ut en enkät till 1200 hushåll med barn 1-3år och frågade om de kunde tänka sig att betala en högre barnomsorgsavgift svarade de så här:



Jag skulle vara beredd att betala en högre barnomsorgsavgift om:






De svaren tycker jag tyder på att föräldrar förstår att mindre barngrupper kostar, och att de är beredda att betala för det. Att då föreslår mer gratis förskola tror jag är feltänkt, det är inte vad familjerna efterfrågar och det gynnar inte heller barnen.

Vad värre är, det ligger i farans riktning att socialdemokraternas lanseringen av kostnadsfri förskola för allt yngre barn på sikt kommer leda till förslag om obligatorisk förskola. Då har Alva Myrdal verkligen segrat, barnen kommer då inte längre höra hemma i familjerna utan är statens. Är det verkligen en utveckling vi önskar?